252 det finska programmet. I slutet af november 1844 skrifver hon: »Aldrig har du fått ett godt ord, de andra nån smula, men S. tror att du af oförstånd och småsinne motarbetar hans uppfostringsplaner för folk och tidningar, och som du är uiig, går han på med karbasen.» Så tar hon på nyåret 1845, utled på Snellmans angrepp, ett radikalt beslut. Hon skrifver: »Vet du att jag uppsagt tidningarna för nästa år, och jag tror du är ej missnöjd därmed. Visst kan jag väl komma att sakna dem, [jag] som aldrig varit dem förutan, men jag är van att finna mig. Skulle det gå an att du skickar din tidning åt oss, så kunde Lindqvists och jag ha den tillsammans, de tog ut den från posten och jag från dem — men går det ej an, så hjälper det ej heller, du får väl i sommar ta hem tidningar åt mig.» I februari 1845 skrifver hon åter: »Vet du hvad jag började fundera på, oaktadt min moderliga svaghet: kanske du ej är vuxen till det yrket. Känn noga efter om de har rätt eller ej, pröfva om du skulle gilla af andra det du skrifver själf eller har skrifvit för nån tid sen. Gör det till en vana, kanhända du då lämnar allt skrib-leri, för tryck nämligen; nog lefver du ändå och är lika bra karl för det, till och med mycket bättre än att bli så där nedsuddad. — Nå nu tänker du: den enfaldiga gumman, hvad hon pratar, men kanhända att du framdeles ej finner det så dumt som nu. Intet pratar jag heller efter hvad jag själf tycker, men i anledning af alla de skrapor du får.» Medan hon uppmanar honom att ej utmana Snellman, skrifver fästmön (mars 1844): »Gif du bara tillbaks, det gör ingenting.» Och litet senare: »Att Saima grälar har jag tyckt varit bra ledsamt, men inte är det