david och gottaf. ^53 farligt, det gör hvarken ondt eller godt. — Ack du älskling, du tröstar dig med min kärlek, då andra träta och begrina dig, gör det, du älskade, du skall se hur troget och innerligt, hur oföränderligt jag skall bli din egen i alla dagar. Hvad bry vi oss då om de andra, låt dem säga hvad de vilja, jag säger att jag älskar dig i döden och^det kan ingen förhindra mig.» Engång, när hon råkat yttra att hon skrifvit »just ingenting», tillägger hon: »Usch, otäcka Snellman! jag blir aldrig god på honom.» Han åter säger kort före licentiatexamen: »Tack för din kärlek min flicka! Den kommer som en varm vårfläkt öfver den torra Läran om staten, som jag nu studerar.» Men en annan gång: »Alldeles för partiskt tar du mitt parti mot Snellman, goda Emilie! Låt oss komma öfverens därom att han är grälig och ibland orättvis, men skrifver däremellan både vackert och bra.» Samma högsinthet mot sin antagonist visade han ej blott då han flere gånger offentligt erkände Saimas förtjenster, utan ock i det deltagande han hyste då bladet stupade. Mot slutet af 1846 möter oss den ena nummern af Saima efter den andra, där första sidan till större delen eller helt och hållet är fylld med bokannonser i stället för text som strukits. Och vid utgången af året »inställdes» bladets utgifvande på högvederbörlig befallning. Om denna åtgärd fingo andra tidningar ej ens nämna någonting. Men Topelius fann dock möjlighet att göra ett uttalande, som efter ali sannolikhet gäller Saima, fastän det såg dagen förrän beslutet om indragningen var kändt. Från och med år 1846 upptog han åter »Helsingfors Tidningars Chrönika» och börjar: