254 de t finska programmet. »År 1842 antecknades åtskilligt hithörande, men underläts innan kort, ty kapitlet var tråkigt. 1846 beslöt jag att återbörja anteckningarna. De röra mest den förträffliga institution, hvilken de odödliga möjligen skulle kalla inkvisition, men hvilken i de dödligas tungomål bekommit det välklingande namnet Censur. Det är en jeremiad i sin sort, men ho kan hjälpat? När feghet, inskränkthet och egennytta taga hvarandra i hand och broderligen utföra sitt verk tillsamman, blir däraf ofelbart rätt sköna bidrag till litteraturens hemliga krönika. I våra förhållanden äger hvarje litteratör bakom sig en osynlig genius, som korrigerar hans öfvertygelse och i sin sublima vishet finner det mycket bekvämare att draga ett groft streck med pennan Öfver skriftställarens verk, i stället för att själf upplysa världen med några snillrika rader. Detta sätt att vederlägga är utan tvifvel det grundligaste. Och likväl kan en strykare till profession med den största uppriktighet och godmodighet i världen försäkra, att han är den liberalaste strykare på Guds gröna jord. Men bör förlåta honom. Sjöman Brunberg, som slog sin usla dragare med gärdsgårdstrodan [= stören], tröstade kampen därmed att »efter han engång gifvit sig till kreatur, så skulle han också vara kreatur med besked». Det är i sin ordning. Man är för ingen del ofelbar. Man finner ingenting ondt uti att mottaga rättelser af en gammal man. Man respekterar lag och författningar. Man upphäfver sig på intet vis mot regering eller auktoriteter. Men man fordrar sin lagliga rättighet att hofsamt uttala sin öfver-