david och göuat. tygelse i allmänna frågor. Framför allt fordrar man underrättelse om hvad som får skrifvas och hvad icke. Princip-löshet hos en censor är ett godtycke utan gräns, den mest upprörande våldsverkan på individens yttranderätt. Jag har upplefvat åtskilligt under senaste 4 år. Det är endast ett som jag hatar i världen, säger Castrén — och det är lögnen. Jag börjar ett nytt år. Det skall troligen blifva de förra likt. Att studera uselheten af mänskliga institutioner och mänsklig feghet — är ock ett studium af mycken nytta. Man kommer därhän att bele världen.» Härefter relaterar han nu en serie af de mest småaktiga trakasserier ända till den 20 maj. Sedan heter det: »Sommaren och hösten 1846 aflupo tämligen fredligt, med några mindre viktiga satsers tillspillogifvande. Det ovanliga inträffade till och med, att censuren från den i september till den 16 december icke utströk en rad ur Helsingfors Tidningar. — Men vid sistnämnda tid blef det kunnigt att Saima blifvit förbjuden för nästa år, och denna tilldragelse lifväde som en elektrisk stöt censurens domnade lif sandar.» Det kan då säkerligen ej ha varit hans egna erfarenheter, utan måste det ha varit spåren af censurens härjningar i Saima, som inspirerade honom att skrifva och i tidningen för den 25 november införa dikten Österrikarn och Donau, i Nya Blad kallad Herr Meyer. Förvånande var blott att ej censorn förstod jämförelsen mellan honom och wienaren, som satte sig i Donau vid dess källa, i hopp att därmed göra andra hufvudstads-bor häpna, då vid Wien »floden stannar tvärt och fisken torr ses blänka». Ty tillämpningen är dock redan i denna redaktion af dikten ganska tydlig: