258 det finska programmet. förnuftiga är i högre mening verkligt, har rätt att vara till. Och då kunde just denna filosofins abstrakthet vara ett medel att elda sinnena till sträfvan efter och kamp för något bättre. Det genomgående draget i denna tankeriktning är ringaktande af det individuella. Men så motbjudande detta än kunde tyckas ett skaldesinne sådant som Topelius ägde, hade äfven han klagat öfver att under reaktionens tryck »staten var blefven död i individen» (s. 111). Det behöfdes en kraftig väckelse till känsla af individernas samhörighet, ett fältrop sådant att alla kunde känna sig vara med därom. Ett sådant fältrop var: vi äga ett gemensamt språk att kämpa för. Denna lösen kunde hvar och en som talade språket omfatta, känna sig som beståndsdel af ett stort helt — oberoende af hvad han personligen ville eller kunde göra för detta hela. Så har hegelianismen mäktigt främjat nationalitetssträfvandet i flere olika land. Och mera framstående individer, hvilka kände sig kallade att leda en rörelse af denna art eller kraftigare arbeta i dess tjenst, de kunde i en sådan tillslutning af andra medborgare finna en källa till styrka och förtröstan. Men hvilket mäktigt vapen denna kampfilosofi varit äfven för helt andra ändamål, det se vi af att också Marx var en lärjunge af Hegel och att socialismen visar alldeles samma kännetecken som Snellmans nationalitetsteori: starkt fasthållande af en abstrakt motsats, hvilken förnimmes såsom oförsonlig (öfver- och underklass), känsla af massornas betydelse och af den hänsynslösa kampens berättigande, ja nödvändighet; slutligen i än starkare grad ringaktning för det individuella.