david och goi/iat. 24I Och ytterligare: då Snellman förkunnar att i kampen nationerna emellan den segrar som har den starkaste nationalandan, då kan ur en sådan lära härledas äfven det fältrop, som i senaste tid höjts: vi hafva en stark nationalanda, vi representera en hög kultur gentemot utlefvade eller råare folk, vi äro berättigade att mot sådana folk förfara som våra intressen kräfva. Ja krig är en nödvändig beståndsdel af kulturen — det kväfver »individualismen». Och redan år 1841 säger, märkvärdigt nog, Snellman i Sverige: »Den gyllene fredens mångbesjungna välsignelser äro ett dödt kapital, som endast genom användandet erhåller sitt värde. Å andra sidan frambringar kriget hos en nation intet nytt; det låter blott den fond till nationellt medvetande, som hos densamma förefanns, träda i dagen och förverkliga sig.» Men medan för denna uppfattning makt är rätt och Snellman anser »det svagares allmänna bestämmelse på jorden» vara »att af det starkare kufvas, tjena detta och förgås» — bygger enligt Runeberg Zeus allt på »aktning äfven för den svages rätt» och Topelius förtröstar uppå att »Herren upphöjer den ringa» (s. 137) samt anser kriget vara ett brott (s. 113). En och annan skall kanske vara benägen att sätta dessa antydningars riktighet i fråga, då ju nationalitets-sträfvandena, socialismen och imperialismen mångenstädes befunnit sig i häftig inbördes strid. Men detta hindrar alis icke att de alla kunna hänföras till ett gemensamt sätt att tänka: det masspolitiska. Tvärtom kan man göra en dylik sammanställning mellan två riktningar i den tidens Finland, hvilka likaledes lågo i krig med hvarandra: Snellmans uppfattning och pietismen.