271 det finska programmet. Vi sågo att Snellmans filosofi hade en på sitt sätt religiös karaktär och i lika hög grad som trots någon statskyrka för sig tog i anspråk epitetet allena saliggörande. Men den officiella kyrkans män beskyllde han för att sakna verklig religiös öfvertygelse — och detsamma gjorde pietisterne, äfven de lika ofördragsamma som han. Likaså framhöllo också pietisterne i den lära de förkunnade blott ett moment såsom det »enda nödvändiga»: omvändelsen. Och Snellman själf betecknar engång sin publicistiska verksamhet såsom »bot- och bättringspredikningar». — I bredd med detta enda nödvändiga ansågo pietisterne allt annat betydelselöst — det hörde »världen» till. Och den omvändes lif skulle vara en oupphörlig strid mot världen. Världens barn kunde lika litet förstå Guds barn, som enligt Snellman den högre bildningens målsmän förstodo allmogen. Hvad för Topelius var lefvande verklighet, det var för Olof Helander »fantasier», för Snellman »illusioner». Och, Snellmans sats: »andens alla krafter frammanas icke vid en belägenhet som ännu är dräglig; men de mångdubblas då det gäller vara eller icke vara» — är den ej en blott omskrifning af pietisternes predikan mot »säkerheten» och deras känsla af att människan väckes först när helvetet hotar? Så finnes ej heller enligt Snellman något hopp annat än genom en radikal nationell omvändelse. Öfverenstämmelsen kan visas i ett par enskilda drag. Stenbäck skrifver engång: »Är predikans ändamål med rätta endast uppbyggelse? Bör det ej fastmer vara väckelse? Människorna somna i lifvets kvalm under veckan så lätt ånyo in, att de nog behöfva hvarje söndag åter väckas på.