david och goi/iat. 24I Men hvem predikar för de arma prästerna?» Alldeles det samma säger Snellman om pressen: den bör väcka mer än upplysa. Och själf predikade han väldeligen för de arma publicisterne. Men i en tidningsöfversikt för 1844 skref Topelius: »Obetingadt måste vi ogilla det sätt hvarpå Saima polemiserat, ej endast mot tidningarna. Hån och begabberi finna visserligen sina beundrare, men . . är af-sikten, som vi i det längsta vilja tro, att därmed förbättra, så är den förfelad. Om något brister den finska nationen, så är det förtröstan till egen kraft. Sök att väcka den till verksamhet genom att håna dess brister, och den skall antingen trotsa eller förtvifla.» Detta påminner starkt om hans opposition mot att använda fruktan för helvetet såsom väckelsemedel (2 : 233). Och Castrén säger än tydligare att det fosterländska intresset, för att hållas vid lif, behöfver »mindre lag än evangelium . . Förtvifla kan finnen nog, men han vågar sällan hoppas, och detta är vår olycka». Likaså klingar det som ett genljud af svaret till Helander, då Topelius fortsätter: »För vår ringa del misskänne vi aldrig Saimas verkliga värde och det lika förträffligt tänkta som sagda i hennes första årgång. Men likasom hon ej behöfver vårt erkännande, så skola äfven vi söka att umbära hennes. Ali den skärpa och allt det ofta sökta kvickhetsflöde, hvarmed Saima från början så synnerligen behedrat Helsingfors Tidningar, skall ej förmå betaga oss medvetandet om vår redliga vilja och våra så flitigt begabbade »finska syften» . . Detta säges med insikt af en ganska ringa förmåga, men dock med godt mod och utan ali bitterhet,» Äfven till ungdomsvännen