262 det finska programmet. hade han sagt (2 : 234): »Du har försmått den vänskap jag erbjöd dig — nåväl, jag kan ock umbära din.» Och då liksom nu förklarade han sig skrifva »utan bitterhet». Helt visst bidrogo sålunda hans erfarenheter från den tidigare konflikten till att han äfven nu med samma lugn som då mötte förkastelsedomen från en hvilken han ansett som sin vän. Men likheten mellan Snellman och pietisterne visar sig allra klarast uti att man på honom kan lämpa Runebergs ord till Stenbäck, endast man i stället för hjärta säger hjärna. »Ni liksom säger till bloden i edra ådror: håll dig i hjärtat allenast, hjärtat är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg om du befinner dig utom detta. O min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror, den skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det för att lefva i ådrorna och genom dem sprida lif i en kropp som icke består af hjärta ensamt.» En sådan abstrakt bättringspredikan är emellertid egnad att göra starkt intryck i synnerhet på unga sinnen, särskildt om de, såsom denna tids ungdom, genom hegelianismen uppfostrats att tänka abstrakt. Och då en och annan af denna ungdom yrkade på uppoffrandet af modersmålet för den goda sakens skull, då kunde denna uppoffring äga en likadan tjusning — eller framstå såsom en likadan tragisk nödvändighet — som för pietisterne försakandet af kärleken till de närmaste »för Guds skull». Så är det naturligt att i en tid och ett land, där jordmån fanns för den ena rörelsen, en sådan skulle finnas äfven för den andra, likasom att hos åtskilliga de bägge riktningarna kunde förenas. I det ena afseendet som