david och goi/iat. 24I i det andra kunde individerna starkt påverkas af den känsla, åt hvilken äfven Topelius ger så många uttryck: känslan af att tiden var tom på andligt innehåll, att någonting behöfdes, som kunde i själen ingjuta ny värme, ny hänförelse (jfr 2 : 395). Men därmed blir det då ock fullt förklarligt att så många bland de med Snellman samtida framstående kulturbärarne i Finland skilde sig från honom —: likasom från pietismen. De voro alla rikt och mångsidigt utbildade individualiteter, hvilka i lika hög grad som någonsin han kände sig arbeta i »andens» tjenst. Men anden lefde för dem ej blott i samhällets hjärta eller hjärna, utan ock i dess ådror, och den lefde för dem främst i det fredliga kulturarbetet, som de ärft af sina fäder och ville fortsätta till fosterlandets fromma. Därför voro de ej med om Snellmans kampteori, men — kämpade för samma mål som han. Ty de voro — åtminstone flere bland dem — klarsynte nog att inse huruledes Snellmans yrkanden, om ock tiden ännu ej var mogen för deras förverkligande, dock inneburo en nödvändig fyllnad till det kulturella program de själfva omfattade. Också ha alla senare vinningar på det andliga området i Finland varit resultat af en växelverkan mellan dessa båda sidor af ett sträfvande, där målet dock var gemensamt: fosterlandets väl. Och just emedan de själfva begärde utrymme för sin mångsidiga individualitet, kunde de ock respektera och sätta värde på Snellmans så skarpt utpräglade, om än ensidiga personlighet. De kunde alla säga hvad Runeberg så drastiskt sade om sig: »Jag har alltid legat under samma täcke som Snellman, men alltid ha vi sparkats.»