266 det finska programmet. och, sedan hon ej funnit sin törst släckt af vishet, förstå att det rätta ordet är kärlek. Men redan i början af året ger han tvenne skildringar, hvilka vid flyktigt genomläsande förefalla som blotta ystra lekar af hans fantasi, men i själfva verket innehålla en hel trosbekännelse, på samma gång de åter visa den märkvärdiga förmåga att novellistiskt behandla abstraktioner, hvilken mötte oss redan i Harmoniens födelse (2 : 336). De tillhöra en serie teckningar med gemensam rubrik Getingar, och den första heter Världstorkan. Allt vatten på jorden torkar ut, det blir, i motsats mot syndafloden, en syndatorka, som är »nära att förgöra det vackra på jorden». Denna torka »har ock gripit adamiterna innantill. De hafva blifvit så förnuftiga som pergamentsrullar, på hvilka aderton sekler dammat. Likt krakmandlar med förtorkad kärna äga de intet hjärta i sina bröst, intet hjärta, men väl en sten; de visas sten? . . De hafva en politik utan nationalitet, en religion utan Gud, en människokärlek utan mänsklighet, en ära utan förtjenst, en vetenskap utan visdom, en konst utan skönhet, en litteratur utan framtid, en bokstaf utan ande. Det rätt ljuf liga är gånget i rök, kärleken är en kär lek, men dygderna odlas flitigt i drifbänkar och talenterna växa så frodigt som borstnejlikor i god trädgårdsmylla. Siroccovindar blåsa genom själarna, däraf dör deras fägring.» Men i den andra teckningen, kallad Det landet Victoria, beskrifver getingen huru isbergen, som fordom betäckt detta land, smälte genom samma glödande solstrålar som vållade världstorkan. Så uppstod en fruktbar trakt, dit det bästa på jorden flyktade undan torkan och bildade en ny värld. Allt är här förandü-