skaldesyner. 267 gadt, allt är nytt »i så måtto att doften har blifvit själfva blomman, instinkten djuret och anden människan. Här finnes ingen synlig kyrka, dogmerna hafva bortfallit, blott tron, hoppet och kärleken kvarstå och regera andligen, men läras ej ur bok, och deras namn vet ingen, fast deras väsen genomtränger alla. Här finnes ingen stat, i den mening att skrifven lag binder och korad makt dömer eller skipar, utan lagens nödvändighet har omfamnat friheten och däraf födt en rättvisa som icke behöfver band, dom eller tvång, emedan hon städse vill det hon skall . . Här finnes ej heller någon enskild egendom, ej för det att staten tagit allas, ty staten finnes ej; utan emedan allt tillhör alla. Hvems egendom är ljuset, luften, värmet? Och dock ägas de af alla på denna jord. Här finnes slutligen ej heller vetenskap och konst såsom skilda för sig, ty sanning och skönhet, ljus och färg, förmäla sig i solglans, och veta, känna och vilja äro evinnerligen ett. Jag sade till getingen: Hvad är detta för ett underligt Utopien, där ingen form respekteras mer? Upphäfvas ej med gränserna själfva rummet och med formerna själfva väsendet? . . Sade getingen: Detta är drömmarnas land . . Jag sade: Det där begriper ingen . . Det där allt är skenfager dårskap, väderspända hjärnors svassande luftridter. Sade getingen: Somt kan ej begripas utan att upp-lefvas; dårskap är allt som går utöfver reglorna. Men hvad, om nu reglorna vuxit ut, så att de brustit i gräns-fogningarna och en ny tid börjar inströmma genom det brustna?»