skaivd^syner. 271 Franzén. Men därefter går sången genast öfver till hvad de bland de lagerkransade, som få lefva femtio år framåt, då få erfara. Man skall fråga dem om deras tid, om Franzén, Hanna, Elgskyttarne, »om Kalevala, hämtad upp ur djupet, likt en okeanidisk troll värld, rik på under och på tusenåra vishet; om Kanteletar, där ett folk förenat sig till en sjungande församlings samklang», om Hällström, Snellman och mycket annat. »Med stolthet sen I edra ungdomsminnen då adlade utaf nationens kärlek till helgonminnen i dess pantheon.» Men han lämnar osäkert huruvida den glans, som strålar kring dessa minnen, då skall synas som en gryning eller som aftonstjärnor, hvilkas sken kväfts i mörkrets famntag. Detta tvifvel skjutes emellertid åt sidan för de känslor af hänförelse dem jubelfesten väckt; men dikten slutar likvisst: Om höstens storm i våra vårar gnyr, sångfågeln flyr, ur isbäddsglömskan ej mer vaknar svalan; Gud! åt de folk vid Suomis fjärdar bo gif grafvens ro, men gif ej likron, hvilken höljs af dvalan. Topelius lefver däremot i sin dikt främst i den tid som är, men dock byggande på det som varit, då han talar om hur Väinö i forna dagar vandrat från den ena finska stammen till den andra för att vinna sångens gåfva och först i Suomi lärt sig af näktergalen, Sata-kielinen, att sången är af sorg upprunnen, men af sång är vishet vunnen.