1 2/2 DET FINSKA PROGRAMMET. Så har sången kommit till Suomi »från folkens höga nordiska barndoms vagga, från jordens gyllene modersbröst, Altai». Nu stå Väinösönerne redo att gå ut »att ariaregn öfver andens skördar dugga. Se landet törstar! leke däröfver vandren, de skyar lika, hvilka ej vatten ge! Och tiden törstar», ty solen har gått ner öfver »de stormupprörda blodiga fält där anden i tårar sådde sin rika framtidsskörd. Det gamla stupar till fall. . Nittonde seklets middag står klar och brännande öfver folkens sinnen. Sirocco-vindar gå öfver hjärtats lustgård, och släktets oskuld rört vid kunskapens träd.» — Det är »världstorkan» som här går igen. »Och vetenskapen, bländad af egen solglans, till kufvade världar säger: Jag är Gud!» Men tillika proklameras Finlands samhörighet med nationella rörelser i andra land: folken vilja »varda unga af egen lifskraft»; detta rop går högt i Irland, Böhmen och Ungern, och »det ropet har ekat starkt i Suomis fjäll. Ett folk! ett land! ett språk! en sång och en visdom! Från sjö till sjö och från barm till barm gå orden. Ur egna källor Suomis floder rinna; ur egna källor rinne dess framtid oppj Hvi Lönnrot gick att slocknande sånger samla, hvi gick Castrén att teckna förvridna dragen af fjärran hedars sorgsna Suomi-fränder, om ej för ljudande ord: ett folk! en stam! Det är det steg som de yngsta tider tagit. I vetenskapens svurne! I visdomsbröder! I därutinnan stån framför edra fäder; i ädel bildning de ädle like stån! Gån ut med ljus! Än skolen I dunkel finna