vSKAIyDKSYNKR. 273 i mänskotankars natt och i skumma skogars; blankt hugge sanningens svärd i edra händer! Åt fosterlandet vigen dess blåa stål! Gån ut till seger! Seger behöfver anden; den kufvat världen; kufve sig själf den sedan! Frid kommer nog när, likt edra jubelfäder, I stån med lagern kring ädel silfverlock. Hell eder, bröder! Äfven i er sig speglat en stråle utaf det ljus som Väinö gladde. I välljud talade Suomis första vishet; o att dess sista finge i välljud dö! I denna dikt, särskildt i dess slutparti, uttrycka sig så godt som alla de ledande tankar, af hvilka Topelius vid denna tid såsom människa och fosterlandsvän besjälades, och tillika den fasta tro han hyste på att Finland ägde en egen framtid och att ungdomen var denna framtids bärare. Då han själf 1878 säger att denna promotion »blef märkelig därför att man då för första gången förnam det tama rytandet af ett ungt lejon som döptes till fennomani»; så afser detta väl hans eget fältrop: »Ett folk! ett land! ett språk!» Men märkligt är ock att vid slutet af samma strof Iyönnrots och Castréns fältrop ljuder, icke: ett folk! ett språk! utan: ett folk! en stam! Det synes alltså som borde man tolka denna strof såsom afseende stam-(och språk) förvantskapen med öfriga grenar af den finska folkfamiljen. I själfva verket utlägger Topelius just samtidigt emot Snellman huru nationaliteten ej beror af språket. Och till de utdrag vi ofvan meddelat rörande denna sak må vi foga ännu 18