274 df.t finska programmet. dessa märkvärdiga ord, hvilka så väl klinga samman med promotionsdiktens första parti, Väinös vandring: »För hoppet om den finska litteraturens blomning i en framtid må vi anföra ännu ett ... må vara, »en fantasi»; mången fantasi, liksom tiaången nebulös, visar med tiden en kärna bortom sina dimmor. Få människor trodde väl för tvåhundrade år sedan att den slaviska folkstammen skulle i en framtid intaga en så betydande kulturhistorisk plats som den redan intagit och allt mera börjar tillkämpa sig. Hvad, om den finska folkstammen, till sin utsträckning föga mindre, en dag vore kallad att spela en större rol på världstheatern än man nu anar? Man invänder med allt skäl: den är ingen »thatkräftig», ingen politisk stam. Men — för att välja ett asiatiskt föredöme, efter finnen dock är asiat till börden — äro hinduerne ett mera politiskt folk? och dock äro de världens äldsta kulturfolk och äga en afunds-värd litteratur. Det talas nu om panslavism; det kan en dag talas om panfennicism eller pansuomism. I denna »allfinskhet» måste finska folket, förmedelst sin äldre kultur, bekläda ett slags hegemoni och dess litteratur i följd däraf vinna en öfver ali väntan vidsträckt betydelse. Dock, detta må vara drömmar som strömmar.» I en not till promotionsdikten heter det ock: »Om Kalevas 12 söner, till hvilka några äfven räknat Väinämöinen, berättar sagan att de, bland andra storverk, äfven underkufvat hela f Ryssland.» Men äfven ur synpunkten af hans utveckling som skald är denna dikt anmärkningsvärd. Satsen »af sång är vishet vunnen» innebär ett häfdande på en gång af en nationell synpunkt och af en som var hans egen: