sk andesyner. 275 känslan af att skaldedrömmarna äro den rätta vishetens förkunnare. När Topelius både i Vintervisan och i promotions-dikten så starkt betonade att »folkets håg är ung», då såg han helt naturligt för denna ungdomlighet en representant i den kamratkrets han tillhörde. Men själfva den österbottniska »nationen» var officiellt klufven i tu, än mindre fanns någon sammanhållning hela studentkåren emellan, och lika litet ägde man för sin samhörighetskänsla något eget uttryck i sång. Åtminstone omtalas i dagboken i maj 1839 man sjöng »Som söner af det gamla norden», hvilken var en svensk — artilleristsång med ord af Nicander, slutande med en hyllning åt »Carl och Oscar». Emellertid fanns dock redan från Åbo-tiden en enkom för Finlands ungdom diktad sång, men i Topelius' anteckningar omnämnes den först våren 1843. Det var ord till musiken af marseljasen, författade af Jacob Algoth Gadolin. I äldre sångböcker anträffas af dessa ord en strof, så lydande: Som norrskensflamman högst i norden vid stjärnehvalfvets blåa krans, så stod i forna dar kring jorden den finska ärans gudaglans. Där växte upp bland finska tallar en reslig mannaätt; dess tro var fast som bergets hallar, dess vördnad djup för Gud och rätt. Med häpnad världen såg det finska kämpatåg,