skaldesyner. Han ger för frihet god sitt varma hjärteblod; för Suomis folk han offra vill sitt lif i styrkans dar. Hans namn, hans bragd hör sagan till, i sången lefver kvar. Uppl raska Suomis söner alla för andens fria värld till strid; oss våra fäders skuggor kalla till värn för gamle gudars frid. Två makter Suomis ande döma till träldom smädefull: om Sveriges bildning vi förglömma, så sker det ej för Rysslands skull. Upphöjom tankens svärd för andens fria värld, för Suomis folk oeh språk och land och för dess framtids makt, att brista må hvart nesligt band, som det i bojor lagt. Åter möta vi ett diktalster framsprunget ur djupet af de känslor som dominerade i hela hans personlighet. »Prihetsifvern» hade numera fått en djupare innebörd, då han »kände mänsklighetens stora hjärta klappa i tidehvarfvet», kände huru »revolutionens fängslade vågor slå högt mot sina dammar» (s. in). Och då nu hans »studentasinne» var så vaket och hans oppositionsanda liflig, så är det naturligt att han anser Finlands ungdom böra vara med i den stora striden. Men jämföra vi dessa ord med de tidigare, så finna vi en karakteristisk skillnad. Här är icke fråga om