ÖKAtDKSVNKlR, 287 Min förman sad': »du sysslan får med tiden»; nu svälter jag ihjäl i glad förväntan . . Den lärde böcker skrifva vill med tiden; med åren komma barn, men inga böcker. Studenten vill förbättra allt med tiden; som god philist snart nöjs han med det gamla. Man hoppas eget språk och folk med tiden; man hoppas några hundra år — och sofver. Allt skall bli godt och ypperligt med tiden, så våra fäder sagt och så vi säga. Månn' andra ord vi lära oss med tiden? Månn' ej i dag är bättre än i morgon, och klokare vi bli ändå med tidénP Och så ett tillägg: »Och bli conservativa»! —? Jo vackert! Äfven denna inre strid mellan två motsatta känsloströmningar påminner starkt om ett tidigare tillfälle. Likasom han här känner sig böra försaka »ynglingalusten» för den han älskade, hade han engång försakat ynglingakärleken för sin vän. Och likaså hade han då sagt (2 : 168): »Se så! Adieu pojke! — God dag karl! Rätta karlen! leke en smula stadigare i dag än i går.» Detta säger han då han fyller tjuguett år, likasom han här minns att han snart är tjugusju. Temperamentet gör sig städse gällande med sin blandning af impulsiv, ibland explosiv känsla, och re-' flexion. Men reflexionen är för honom alltid, kan man säga, i bredd med skaldeämnet ett nödvändigt ondt — här så mycket mera då han tycker att den närmar sig egoism.