skavdes yner. 29i Denna dikt har dock i ett annat afseende en ännu större betydelse för historien om utvecklingen af skaldens fosterlandskänsla. Den börjar med denna strof, hvilken vi redan i inledningen anfört såsom karakteriserande honom själf: Den store andens verk på jorden alla igenom sekler långsamt framåt skrida; de nötta verktyg sakta undanfalla, nen verken själfva rastlöst framåt lida. Säll den sig valt ett verk som ej kan falla, för hvilket det är värdt till döden strida! Här framträder sålunda med full bestämdhet tanken att individen är andens, idéernas tjenare och däruti har att söka sin sällhet, utan att begära något för sig själf, ja icke ens för sin tid; det heter i sista strofen: »Själf skolen I er mödas frukt ej skörda, ej I och ej det släkte som nu andas.» Och denna tanke, hvilken så väl harmonierar med hans eget ödmjuka skaplynne, blir sedan allt framgent bestämmande för hans uppfattning. Så kom åter »hoppets dag», den 1 maj 1845. Studen-terne kommo på aftonen i massa till Brunnshuset, »mest hela salongen full», säger Topelius i ett bref till Emilie, däri han sedan fortsätter: »Det gick hett under sköldarna till — under omväxlande vackra chörer. Längre på aftonen blef munterheten vildare — nu visade sig flottans musik på läktarn — polka uppspeltes och i ett nu var hela den stora salen som ett böljande haf. Då uppträdde en talare på bordet och föreslog på finska det finska språkets skål — talaren upphurrades — och åter polka och galoppad och vals.