292 det finska programmet. Då uppträdde en ny talare med blottadt hufvud på bordet — vi hade annars hattarna på naturligtvis. Jag lämnar min Emilie fritt att gissa den nya Ciceronens namn — och det hafslika bruset i den stora salen lugnade sig småningom till djup tystnad. Och talaren frågade hvarföre vi kommit hit, fast ingen kallat oss, så mangrant och så endräktigt — om vi kommit hit för att dricka och dansa blott — eller om vi kommit för att känna oss vara en corps, där allas hjärtan äro ett hjärta och allas sträfvan är en sträfvan — och om icke finska folkets hjärta slog oklufvet i vår barm och om vi icke ville stå och falla och arbeta för folket som en man. Och sist föreslog talarn en skål för den studerande corpsens endräkt och enhet! Och ett oerhördt hurrarop följde — och den stackars talarn slet rätt ondt när han steg ner igen — han hurrades upp och hans nya paletot krymptes till den grad med punschfloder, att madam — jaså, Emilie skulle ju gissa.» Än en gång möta vi i hans utveckling ett exempel på den naturenliga växt som för honom var så karakteristisk. Han hade vant sig att lefva »i bröders krets, där hvar och en gaf sin broder det bästa af sig själf: de strålar af andens brutna ljus, som han förmått uppfånga och göra till sina» (s. 181). Men denna krets hade varit officiellt klufven; nu var denna tudelning upphäfd och enhetskänslan därmed helt visst stärkt. Och redan vid årsfesten 1842 hade han till representanter för andra afdelningar talat för »endräkt i den olyckliga splittring hvilken i alla riktningar genomgår vår tid.» Men det synliga uttrycket för en sådan enighet, en gemensam majfest, hade stött på hinder. Nu fick han dock tillfälle att tala till en stor skara ynglingar, hos hvilka,