294 DET FINSKA PROGRAMMET. mitt väsende den onämnbara, dunkla grund, på hvilken sedan alla lifvets bilder trycktes af. Hvad helst jag sedan lärde, och hvad jag gjorde, och hvart jag gick, så blef det tysta arfvet från min moder kvar, om ock en annan kärlek gaf mitt lif en annan färg, och hvad jag än förspillt, det arfvet kunde jag ej slösa bort . . . Så måste mannen tala, när han ej förblindas af sin stolta själf tillräcklighet. Men äran uppbär ensam han. Om honom talar historien, hans tankar och hans gärningar bilda utsidan af världen. Då glömmer man likväl, att moderskärleken har skapat släktets sed, att kvinnoögat är den varma sol, förutan hvilken ingen tidsblomma haft makt att veckla ut sina hjärtblad i häfderna. Och därföre må hvar och en tala först till kvinnan, när han säger: uppfostra mitt folk! I Finlands mödrar, som uppfostren det släkte, hvilket tjugu till trettio år härefter skall besitta detta landet! huru uppfyllen I edert sköna, edert heliga kall? Till eder af de bildade klasserna — ty de flesta andra förstå ej det språk jag talar —■ till eder vågar jag denna fråga, när det nya året går in» Skolen I förtörnas öfver några enkla ord af en onämnd? Säger icke den välvilliga manande rösten i edert hjärta: tala fritt! När vi betrakte det släkte, som nu går ur barnkamrarna in i världen och lifvet, huru orätt gjorde vi ej om vi misskände eder hulda moderliga vård! Själfva uppfostrade till gudsfruktan, sedlighet och husliga dygder, hafven I sökt gifva dessa dygder i mödernearf åt edra kära. Tiden, som pröfvar allt, skall afgöra om I däruti lyckats. I hafven därutinnan gjort hvad eder tillkommer. Af räknar man de undantag, hvilka här som annorstädes falla offer för flärden, fåfängan och lätt-