296 det finska programmet. ej är till hands och emedan han händelsevis bor här i landet. Det klingar som en saga, men det är dock sant, att finska ynglingar och flickor, på tillfrågan om de talade finska, nekat därtill af blygsel, ehuru de genom någon slump i barndomen lärt sig språket. Den fattigaste svensk är stolt öfver sitt folk, irländaren i trasor berömmer sig af sin börd; men de yppersta bland Finlands ungdom blygas vid sitt fädernesland. Huru, om edra egna barn sade om eder till främlingen: denna är icke min moder, hennes språk är icke mitt språk och hennes hjärta är icke mitt hjärta; hon är en vanbördig och obildad under mitt stånd, jag känner henne icke! Skullen I ej däröfver djupt bedröfvas? Och tron I ej att det finska folket äger ett hjärta, som i tysthet lider af det oförtjenta, det onaturliga förakt, hvarmed det ensamt i världen behandlas af sina egna, af dem på hvilka det så gärna ville se med varmt förtroende? I Finlands mödrar, det är dock hårdt, och edra modershjärtan förstå det bäst, hvad det vill säga att förskjutas af sina egna. Viljen I ömt och redligt lofva att göra hvad I kunnen, på det att icke Finlands växande ungdom hädanefter må genom otack och förakt bereda sin egen moder den bittraste sorg? Ty af eder beror ändock det första och mesta härutinnan. Hvad hjälper det att skrifva och tala till de vuxna i landet, att arbeta för språk och litteratur, att göra sitt bästa för folkets bildning, hvad hjälper det allt, om från barnkamrarna ständigt utgår en ny ungdom, lika okunnig om sitt land, sitt folk och sitt språk, lika van att missakta dem och beredd att bortbyta dem mot det första främmande, som lofvar några fördelar? Här, i familjerna, här i de finaste rötter, genom hvilka