skaiydesyner. 297 folkets blomma suger sin ädlaste must ur fosterjorden, här ligger det skefva och förbildade, som aflägsnar landets korade ungdom från massan af nationen. Viljen I göra hvad I kunnen, för att icke åtskilja hvad Gud hafver sammanfogat: medborgare, folk och fädernesland? Kanske skall man säga eder att allt detta är en fantasi. Och när I tänken tillbaka på edra egna växande år, på den uppfostran edra egna fäder och mödrar gifvit eder, huru I själfva ej från ungdomen vuxit tillsamman med edert finska folk, men ändock sedan blifvit goda människor och medborgarinnor, kanske tron äfven I att det nya talet om det finska är ett onyttigt och oberättigadt tal. Men det är sannerligen ingen fantasi att en människa måste hafva ett folk och ett fädernesland, likasom en moder och ett hem, på jorden. Och intetdera äger den, som står en främling bland sina egna, utan att älska hvad de älska, känna hvad de känna och finna sitt väsendes innersta önskningar af dem besvarade. Tron därföre ej dem, hvilka säga till eder att allt detta är hjärnspöken. Tron ej heller dem, som mena att det endast är en skadlig ytterlighet af en i sig själf god sak. Det begär ju ingen att I skolen förbjuda edra barn det svenska språket; den svenska bildningen får vara dem och eder dyrbar, liksom hitintills, och allt godt och nyttigt, sim I finnen hos andra folk, det mån I använda och lära opåtaldt som förr. Endast det enda, enkla och naturliga begär man af eder: lären edra barn att älska sitt folk framför andra folk, sitt språk framför andra språk och sitt land framför alla andra land på jorden!