3 FIN t AND OCH EUROPA. både som publicist och med hänsyn till andras »ynglingalust och ynglingadåd». Men fastän han nu blifvit man, glömde han aldrig att han varit yngling. Våren 1845 tog han ännu österbottningarne i försvar mot ett påstående af Holsti att deras stjärna var i nedgående. Men vid Porthansfesten samma år, den första afdelningen firade som odelad, besvarade han skålen för honom med ett tal, hvilket några dagar efteråt föranledde en gensaga i afdelningen. Ur den skriftliga förklaring han då afgaf framgår hvad han vid festen yttrade. Han framställde frågan hvad afdelningen genom återföreningen vunnit och svarade: massan. Den »samverkande individualitet» som bör utmärka en afdelning är, rätt förstådd, dess styrka, men kan äfven vara en svaghet, om den ensidigt framhålles, om afdelningen glömmer att den har sin betydelse blott såsom del af en kår. Nu utlade han hvad han menat med denna glömska. »Det är begäret att stå högst och främst där vi icke förtjena det, det är skrytet med våra anor och framför allt är det glömskan af huru litet vi äro dem värdiga. . Jag har på ganska nära håll sett tre generationer österbottningar .komma och gå. Jag har sett tider — såsom exempelvis 1837 före delningen — då österbottniska afdelningen varit så andeligen förfallen, samfundsandan så domnad, att aldrig nylänningar och borealer varit mera döda och bortkomna från det akademiska lifvet, än vi då. Men — och jag ber er märka det, ty det förklarar min mening — jag har ännu icke sett den tid, då icke österbottniska afdelningen, äfven under den djupaste vanmakt, trott sig vara förmer än alla andra afdelningar.» Andra hade smickrat öster-