320 fin t and och europa. Men just därföre kan jag ej förmå mig att nu högtidligen förklara mig ogilla hvad jag haft den svagheten att, tacito consensu, låta passera . . Jag högaktar den själfkänsla, som uttalar sig i korpsens tillämnade steg, men jag anser den trefaldt vilseledd, trefaldt misstagande sig: om sig själf, om naturen af den kränkning den vill afböja och slutligen om följderna af dess tilltänkta deputation. Det är möjligt att jag misstagit mig; men skulle ock detta vara fallet, förbli dock tidsomständigheterna så hotande, hvarje manifestation så vådlig, att studentkorpsen för universitetets, för fäderneslandets skull bör undvika ända till skenet däraf. Det kan aldrig nog läggas det redliga, men oerfarna ynglingasinnet på hjärtat, att det finnes högre intressen än hans förnärmade själfkänsla, att i detta nya 1789, hvari vi lefva, tusende misstänksamma ögon äro riktade på studentcorpsen, begärliga att uppfatta äfven det minsta som kan framställa dess tänkesätt i en ofördelaktig dager och färdiga att, för egen snöd vinning, samka fördärf öfver fäderneslandet genom smutsiga angifvelser. Skola vi gifva dessa lurande vampyrer ett vapen i händerna, hvilket, skickligt förvrängdt, kan vändas mot fäderneslandets hjärta, som klappar i fäderneslandets universitet? Skola vi unna dem glädjen att inberätta, att studerande korpsen gifvit sin can-celler en skrapa — ty så komma orden att lyda i deras mun? Eller skola vi ej fastmer med godt samvete eftergifva äfven hvad vi anse vara vår rätt, om vi kunna nedlägga denna eftergifvenhet som en skärf på fosterlandets altare — detta fosterland, för hvilket vi dock ville gifva oändligt mycket mer än det som nu begäres af oss