322 fin t and och europa. 4800; besynnerliga utsikter för statistiken! Nej; det finns icke mera något otroligt. Hvem kan förvissa oss att icke Mehemet Ali i morgon klipper sitt skägg och påfven i öfvermorgon gifter sig med en abbedissa?» Naturligt är då att han i nästa månadsbref anknyter härtill och begynner: »När jag för en månad sedan fördristade mig yttra att tiden fallit ur sina hakar och att det icke mera fanns något otroligt, var jag långt ifrån att ana hvilken fruktansvärd sanning som då redan låg i dessa ord. Det otroligaste hade redan händt. Franska republiken hade fallit från skyarna och kreverat som en bomb midt i trängseln af dagens meningar och intressen. Från klar himmel kom väl icke åskslaget: horizonten var mulen rundtomkring; men man hade i tre och trettio år varit van att se dessa moln fördunsta utan att urladda sig, och man tog för afgjordt att så skulle ske äfven nu. Ljungelden slog dock ned — Europa står i lågor, världens gångjärn gnissla och framtiden ligger så omäte-ligt dimhöljd framför en, att ingen kan säga hvad nästa morgondag bär i sitt sköte.» De sista orden utvisa nog så tydligt med hvilket lifligt intresse han följde de inträffade tilldragelserna. Men hans städse vakna sinne för kontraster ledde honom att fortsätta: »Medan nu den stora oron går genom världen och kannstöparne i alla landsändar . . föraktligt säga om de tidningsblad som icke ha att berätta om en thronhvälfning, en revolution eller åtminstone en ny konstitution, att de innehålla »just ingenting» — så skall det glädja er att höra, det vi här i vår gömda vrå af världen lefva i ett lugn, som icke ett ögonblick störts hvarken af korsande rykten eller dumma upptåg. Ja,