morgonstorm i våren. 32 3 Han hade under ögonblickets upprörda stämning ej kunnat förklara sig så som han önskat och bort, men anser sig nu vara »skyldig denna gärd af aktning åt afdelningen, som af mig bör vänta uppriktighet mot uppriktighet; åt mig själf, för hvilken forne kamraters omdöme icke kan vara likgiltigt, samt åt de kommande generationer, hvilka, vid läsningen af våra protokoller, måhända skola finna det sällsamt att en man, så länge hedrad med afdelningens förtroende och vänskap, plötsligen funnit sig vara ett föremål för dess djupaste ovilja.» Härefter fortsätter han: »Jag har med österbottniska afdelningen delat ljuft och ledt sedan den 4 juni 1833; sedan denna tid har jag endast tvenne höstterminer varit från universitetet frånvarande. Under alla dessa femton år har det icke funnits ett intresse som skulle rört österbottningarne, icke en tanke som lifvat dem, icke en handling däruti de uttalat sina ädlaste känslor och tänkesätt, hvaruti jag ej deltagit lika med den mest intresserade. Jag hade då trott att detta långvariga och lefvande samband med en krets, till hvilken jag anslutit mig så af hela min själ, som man annars sluter sig endast till ett fädernesland, jag hade trott att detta samband skulle vara oupplösligt, oåtkomligt för andra inflytanden än dem af en yttre skilsmessa, sådan som de flesta af vårt flyktiga akademiska släkte måste underkasta sig, i det de lämna universitetet. Men jag bedrog mig. Min forna tro att studentlifvets förtrolighet icke begränsas af åren — den var en illusion, jag finner det nu, och jag anklagar därföre ingen. Nej, mina herrar, jag anklagar därföre ingen: icke er, icke mig själf. Det måste så vara.