326 fin t and och europa. Det är den eviga, den gamla och dock ständigt nya erfarenheten, att lifvet icke spårlöst drager fram öfver människosinnen, att den fastaste man dock aldrig är fullt densamme i dag som i går, i morgon som i dag. Jag vet: det finnes i ali denna föränderlighet ett oföränderligt: tron på det sanna, det rätta och det sköna, samt åt rån att dem befrämja. Ve den som känner sitt väsende i dessa lifspunkter changera. Men åsikterna af lifvet byta färg, och det desto mera, ju mera man lär och genomlefver. Det är då icke möjligt att vid 30 år vara hvad man varit vid 20. Jag kunde lägga handen på mitt hjärta och bedyra, att det ännu i denna stund klappar lika varmt för allt det ädla som någonsin anslagit studentens, österbott-ningens själ. Men det är icke om hjärtat jag ville tala, det är om åsikterna, hvilka med ena foten stå i tankens, med den andra i handlingens värld. Ni veten det alla, och jag har ej kunnat undvika det, att mina åsikter de senare tiderna kommit i opposition mot flertalets inom afdelningen, nämligen i frågan om studentens ställning och handlingssätt med konsideration af rum och tid. Jag respekterar österbottniska afdelningens rättskänsla så högt som någon, och dess talan har jag fört där jag kunnat; men jag har ej kunnat värja mig från farhågan att den anda af öfvermod och det misskännande af studentens yttre ställning, som tid efter annan sökt göra sig gällande hos en del af afdelningens medlemmar, därest de icke motverkas, förr eller senare skola bringa ofärd öfver universitetets och fäderneslandets dyrbaraste intressen. Måtte jag hafva misstagit mig! I alla händelser har jag åtminstone det medvetandet att icke, af fruktan att synas skuggrädd, hafva tigit med hvad jag ansett för min plikt att uttala.