morgonstorm i yå.ren. 327 Emellertid har jag genom dessa åsikter — kanske, jag medger det, genom andra förhållanden därjämte — sedan någon tid kommit att stå i viss mening ensam inom österbottniska afdelningen. Hade jag icke det gjort, så skulle dock någon funnits; som tisdagen den 11 april förstått mitt handlingssätt, och likväl fanns inom den vida kretsen ingen som gjorde det — ingen utom den ende man som, lik mig, stod till år och erfarenhet utom afdelningen, ehuru han, liksom jag, stod inom densamma med hjärtats varmaste sympathier. Omöjligen har jag kunnat under min långa studentatid lära mig till den grad misskänna yttranderätten och kamraters inbördes ställning, att jag skulle funnit åsikter som stridde mot mina oberättigade, äfven där de uttalade sig i varma ordalag. Jag finner det tvärtom naturligt och rätt att dessa åsikter både enskildt och offentligt uttryckte sig med den uppriktighet som bör råda kamrater emellan. Hvarföre skulle väl mitt handlingssätt mindre än andras vara underkastadt kamraters bedömande? Men hvad den enskilde yttrar, vare sig enskildt eller offentligt, det är hans mening blott, och mot denna mening är man berättigad att sätta en annan. En helt annan betydelse får en sak af denna beskaffenhet, när den drages inför afdelningen. Det är icke mera den enskilda meningen som strider mot den enskilda; det är en korporation som fäller ett vitsord öfver en af sina medlemmars handlingar. Och detta vitsord, särdeles när det utfaller tadlande, har alltid mer eller mindre karaktären af en dom.» Visserligen hade man kallat1" det tadlade uttalandet »en obetänksamhet, en måhända af välmening uttalad osanning». Men på samma gång såg man däri »ett