341 FIN t AND OCH EUROPA. har svårt att öfvertyga mig att den kostat mig något för mig så dyrbart, som min medborgarerätt i österbottniska afdelningen. Också försvinner den i detta ögonblick för min syn som ett stundens flyktiga moln, och för mitt minne träder i ljusa drag den långa raden af år, alltifrån Runebergs, Snellmans och Nervänders tider intill de senaste dagar, då jag, stående i afdelningens främsta led, af den åtnjöt så oförgätelig vänskap. Vid sidan af de stora namn, som i min första studentatid stodo afdelningen nära, skall visserligen icke mitt i något afseende kunna ställa sig i afdelningens häfder, men medvetandet af att åtminstone ha varit den som genomdref den klufna österbottniska afdelningens återförening till en, och ensam icke misströstade, när man från alla håll belog detta försök som en omöjlighet — detta medvetande åtminstone gör, att jag icke anser mig alldeles hafva försummat att i någon mån återgälda den stora skuld, i hvilken jag står till afdelningen för de lyckligaste stunder under hälften af mitt lif. Jag träder icke fattig ur österbottniska afdelningen, ty jag medtager därifrån en skatt af femton års minnen, dem ingen skall beröfva mig; och om i mitt afsked någon bitterhet skulle blandat sig öfver det sätt hvarpå det skedde, så våren öfvertygade, mina herrar, att denna ögonblickliga känsla spårlöst försvinner i den långa återblicken på fyra akademiska generationers vänskap och förtroliga samband. Äfven eder vänskap, mina herrar, skall i mitt minne öfverlefva alla stundens intryck. Jag ber att få skiljas från österbottniska afdelningen som vän — det är ett behof för mitt hjärta, som dock alltid skall klappa för österbottningarnes ära och välgång, lika varmt som det klappat i femton år.»