332 fin t and och europa. april säges: »Det ser ut som skulle naturen själf stå i komplott med människornas hetsiga lynne nuförtiden. Den vår, som på ett så bullersamt sätt bragt så mycket nytt i dagen, har själf haft ovanligt brådt att väcka till lif en ny vegetation.» Men viktigare var kontrasten mellan innebörden i diktens bägge delar. I den senare häfdar Topelius sin egen ståndpunkt beträffande Finlands roll inför världshvälfningen. Det är icke tal om någon idyllisk likgiltighet, det framgår redan af frågan: »Frid? är det lifvets, är det dödens hvila?» Finlands framtidshopp står i närmaste förbindelse med mänsklighetens: Ty nu är vår ej blott i lund och dalar, men andens världar vidga sig o:h knoppas; om framtid ren hvar stämma ljudligt talar och hvarje hjärta äger kraft att hoppas. Men Finlands framtid är att vänta af friden: »Stå upp i frid, du gamla Süomi-moder!» Och så slutade dikten: Ty du är stark; hvi skulle stundens skyar, om än så grå, ditt fasta hopp förgöra? Den storm, som världen rundt kring dig förnyar, hvi skulle han din vakna frid förstöra? I högre och fullare mening än i någon föregående dikt är Topelius här representativ. Han ger uttryck åt folkets och mänsklighetens ställning till en stor världshistorisk tilldragelse, men han gör det samstämmigt med sitt eget väsen, sin egen uppfattning af denna ställning. Sålunda höjd öfver den disharmoni han kort förut fått röna kunde han med hela sin varma själ uppgå i