morgon storm i våren. 337 Protokollisten, E. G. Wasastjerna, hade på ett möte omtalat att tvenne »gamla herrar» funnit det vara synnerligen nyttigt om studenterné vid lämpligt tillfälle skulle hurra för kejsaren, och hade han lofvat framföra detta till sina kamrater. Själf ansåg han sig ha gjort detta utom protokollet, då mötet redan var slut, men andra menade att hans uttalande borde upptagas i protokollet. Så uppstod en lång och hetsig diskussion, hvilken föranledde Wasastjerna att förklara sig vilja afgå. Kurator, som framförde denna hans önskan, »erinrade den genom denna oväntade underrättelse förstämda afdelningen, hurusom Wasastj ernås nu tagna steg ingalunda borde förefalla densamma underligt, emedan den på senare tider tycktes hafva gjort sig till en vana att framkasta sårande beskyllningar mot de bästa inom sin krets, utan att besinna huru smärtsamt ett sådant bemötande måste verka på ett känsligt hjärta. Att rista runor uti träd eller marmor kunde visserligen vara ett nöjsamt göromål nog för den som ej hade något bättre; men att inskära dem i ett människohjärta vore barbariskt och kunde ej underlåta att åstadkomma djupa, länge smärtande sår. Afdelningen borde äfven betänka, fortfor kurator vidare, i hurudant ljus den komme att stå inför en strängt rättvis eftervärld, som funne att afdelningens dugligaste medlemmar den ena efter den andra blifvit tvungna att draga sig undan från dess samfund. Nu gällde det Wasastjerna, nästa gång kanhända honom (rektor Cygnæus) —■ för att icke ens nämna en annan, nyligen timad, sorgligare skilsmässa.» Denna sak bilades väl i godo, men ett år senare inträffade hvad Cygnæus förutsett. 22