Konungen hade därpå svarat: Icke har folket gifvit mig kronan, Gud har gifvit mig den och Gud allena kan taga sin gåfva igen. Men den gråhårige Bertram hade sagt: Icke Gud allena, herre konung, ej heller folket allena har eder kronan gifvit, utan Gud igenom folket. Fördenskull om Gud låter eder dö och multna bort från eder krona, så lefver ändock konungen, sålänge folket lefver. Och om folket rycker kronan af edert konungsliga hufvud, så lefver dock konungamakten, sålänge Gud lefver, efter det är han som gjort människorna sådana.» Ty konungamakten, utlägger han, har sin rot i faders- och husbondeväldet. Den är sålunda allenast trettio år yngre än människosläktet och skall aldrig upphöra. »Leupichis hade sagt: Men om så är, förklara mig huru ett folk kan lefva utan konung i republik, och därunder blifva ganska stort och segerrikt, såsom de romare blefvo. Bertram hade sagt: Om en grym fader förtrycker sina söner och tjenare, så kan det väl hända att de resa sig upp för att döda eller förjaga honom. Och emedan de alla därtill bidragit, ha de alla lika rätt till väldet: därföre göra de bolag och öfverenskomma att det som de flesta vilja, det skall vara lag och rättesnöre för alla. Och för en tid kan det vara så. Men när nya tider komma och väldet växer, splittras viljorna och bolaget faller åtskils, efter många styra. Då uppträder den klokaste och säger: gifven makten åt mig, jag vill göra allt hvad I viljen! Eller kommer den starkaste och säger: I sargen eder till döds, jag räddar er mot er vilja! Och för endräktens skull finna sig de öfrige åter uti att en skall taga det gamla fadersväldet igen.