höstmörker. 345 Leupichis hade sagt: Skola då folken aldrig blifva visa nog att styra sig själfva? Bertram hade sagt: De skola det, men genom konungen, såsom folkets enhet. Konungen skall icke säga: jag är folket; ty han är dock en svag dödlig och folket är odödligt. Folket åter skall icke säga: jag är konungen, ty folket talar, lider och känner genom de enskilde, som likaledes äro svage och dödlige och kunna fara öfvermåttan ville. Utan konungen skall vara folkets hand, och den handen skall folket ära. Så gå de båda sams. Leupichis hade sagt: I sanning så är det. Men konungen, som därtill lyssnat utan att tala och * bister sett ut i den månljusa nejden, hade då stigit häftigt upp och slungat den grant sirade silfverpokalen långt utom balkongens rand, så att den klingande nedföll i gräset på andra sidan om slottsgrafven. Moslervinet hade uppjagat hans vrede och han hade sagt: Hvad menen I méd detta? Är icke allt hvad konungen gör en lag? Bertram och L,eupichis hade båda svarat: Herre konung, vi vete att I handlen konungsligt och vi vörda eder vilja. Men icke är eder vilja ensam lag. Därpå liade konungen sagt: Jag har hållit eder för mina vänner, och nu ser jag att I ären förrädare. I mitt djupaste slottsfängelse skolen I plikta för eder trolöshet! — Och ännu samma natt hade konungen låtit fängsla Bertram och Leupichis samt kasta dem längst ned i hvalfven som missdådare.» Så hade han gått till hvila, men ej fått sömn. Han insåg att Bertram hade rätt, men var för stolt att erkänna sitt förhastande. Slutligen kastade han sig upp på sin häst Attila, hvilken med blixtens hastighet förde honom bort.