höstmörker. 347 tydningar om den allmänna stämning de väcka. Dessa antydningar äro ännu i början af 1849 stundom skämtsamma, såsom då det, med hänsyftning på furst Windischgrätz, berättas huru man i Finland fått kämpa mot furst Vinter-Köld och hans underbefälhafvare, fältmarskalkerne Frost, Mörker och Nordanstorm — det är högst sannolikt att det sista namnet af mången utlästes: Nordenstam. Men på hösten samma år afslutas två bref i rätt dyster ton; så heter det för den sista oktober: »För resten dominerar här höstens mörka skräckvälde . . dimtnorna fördystra * dagen; det duskar, det blåser, det hällar ner; hamnarnas böljor svartna . . lifvet kryper i sitt skal.» Nyckeln till denna stämning finner man i Zonas Bok. Där träffas nämligen, dagtecknad den 20 oktober, en dikt till Kossuths ära. Den är icke fullt utarbetad, men syftet är klart. »I denna tid, då alla mörkrets andar, förskrämda nyss, sitt välde återrycka», står Kossuths gestalt, »ett hufvud högre än det hela släkte, som nu på jorden dväljs». Han »grep svärdet blott att gröfsta orätt hämna». Och så heter det: Ditt verk har fallit! Nej, det kan ej falla! Fast alla makter krig mot det förklara, fast de dess undergång ha, svurit alla, slaf kan magyaren aldrig mera vara . . Allsvåldig Gud, som folkens öden leder, har låtit än ditt verks fullbordan dröja; Var tålig! Ungerns sol, som nyss gick neder, skall ny och skön ur skyarna sig höja! Då skalden yttermera uttalar sin ovilja öfver att man djärfts kalla Kossuth en landsförrädare, är det