höstmörker. 349 Hur de jublade i segerns rus ännu för ett år sedan, de stormande unga röster, som manade folken till kamp! Och nu äro de stumma alla; i kanonens dån och i braket af störtande städer förlorade sig deras segerjubel. Wien, Prag, Dresden, Neapel, Rom och Milano, I hafven besudlat frihetens namn med mord — men Ungern, olyckliga, ädla och tappra land! Venedig, du stolta och sköna stad! eder sörjer jag djupt! O Gud, du vet att jag för mitt land vill trohet och lugn, mannaära och eders helgd; men jag kan dock icke håna de besegrade folk i södern; jag kan icke prisa en Haynaus bödelsyxa. Olyckliga Österrike, som en dag skall drunkna i det blod som du förgäfves utgjutit för att rädda det omöjliga, din framtid!» Häraf framgår hvad han i Leopoldbrefvet afser med »höstens mörka skräckvälde»: blodsdomarna i Ungern, om hvilka tidningarna just vid denna tid berättade. Men bikterna i Zonas Bok visa på samma gång huru åter hela hans personlighet är med. Hemlif, fosterland, mänsklighet omfattas i en blick, poesi och religion styra i det hjärta som han ej kan »nedsvälja i magen», och hans länge öfvade själfransakan granskar detta hjärtas förhållande till den uppgift han känner sig äga som publicist. Och denna uppgift vill han fylla såvidt möjligt är. Men då detta ej kan ske annat än under förklädnad, skapar skaldesinnet åter en ny form: en fristående, utförd teckning, kallad Höstmörkret och införd i tidningen för den 17 november. L,eopoldbrefvets i några drag gifna höststämning utföres här i en mera detaljerad målande naturskildring, hvilken kulminerar i dessa .ord: