FTNtAND OCH KTJROPA. »Man tycker sig stå på en punkt i tiden, där allt det sköna, allt det goda är slaget till marken, krossadt, för-trampadt, döende, och där järnhårda makter, leende åt förödelsen, ropa till naturen: var lugn, det är allt förbih Adressen i de af honom själf kursiverade orden var säkert för den tidens läsare tydlig. Men så fortsätter han: »Allt förbi. Välan, svarar en röst ur naturens innersta, tag ifrån oss allt det vi älskat och beundrat, allt det vi hoppats och längtat efter som barn: värme, grönska, fågelsång, vågornas majestätiska brus och de ljufva dofter från lunden, tag allt detta, bind vågen i is, landsförvis sången ur skogarna, byt öfverallt den glada fria grönskan mot förvissningens gula färg, som härmar lifvet och dock är döden — men rädda oss från detta förfärliga mörker, som hotar att uppsluka oss, lämna oss ljuset kvar, och vi skola icke förtvifla, ej heller förgås! Veten I icke att ljuset är vårt lif — gif oss ljuset, och i stället att förbanna eder, skola vi välsigna eder nåd!» Så följa åter ett par rena naturtaflor, i hvilka tecknas huru, när ljuset försvinner, allt skiftar utseende och stämningen, om den äfven förut varit glad, fördystras. Sedan fortsättes: »Ännu en annan gång — och mången gång — for jag ensam genom öde trakter en afton om hösten, när mörkret låg tjockt som en fäll öfver hedarna. Då syntes fjärran ett enstaka ljus — det kom från en låg och fattig torparkoja, jag nalkades dit efter hand, och ju mer jag nalkades, desto ljufligare förekom mig den fattiga kojans ljus. Slutligen for jag tätt förbi det enda fönstret, därifrån ljuset kom; där såg jag några trasiga