höstmörker. 351 barn församlade kring den högt flammande brasan på gråstenshällen — det var allt. Och likväl, om jag varit en konung i glans och makt, jag hade i denna stund varit färdig att byta min höghet mot denna låga koja, blott för att ett ögonblick få glädja mig åt det vänliga eldskenet från dess häll: åt ljuset!» Åter ett på egen åskådning stödt utkast, som sedan tillgodogöres i Pikku Matti. Och härefter följer en resonerande, men på samma gång målande framställning af den plats ljuset har i nordbons föreställningsvärld, icke minst genom kontrasten med mörkret. »Jag vill taga ett exempel. En stor del af både den svenska och finska folksagan är hämtad från smedjorna. Med det svarta mörkret utanför och det klara eldskenet innanför står smeden likasom mellan tvenne elementer, och båda framkalla i hans sinne denna böjelse för det underbara, som karakteriserar folksagan. Aldrig framträder det ljusa och älskvärda mer ljust och älskvärdt än på en botten af mörker. Jag har sett genier afbildade från väggarna af det gamla Pompeji; kanske voro de blott därföre så sköna, emedan de voro målade på fullkomligt svart botten. En annan gång har jag ute på stora fjärdar sett ett ramsvart åskmoln nalkas för att inkräkta himlahvalfvet, och det är hänförande vackert att se en mjällhvit svan, eller blott en fiskmås, kryssa lik en glimmande stjärna mot fonden af detta svarta moln.» Smedjan blir sedan lokal för en saga, Allhelgona-natten, och svanorna mot det mörka molnet känna vi från dagboken (2 : 246). Yttermera följer en kort teckning af hemmets betydelse för nordbon, också denna såsom en kontrast