352 FIN t AND OCH EUROPA. mot höstmörkret. Men medan han sålunda, fritt följande sin skaldeingifvelse, i den ena taflan efter den andra hyllar ljuset såsom väckande poetiska stämningar genom att kontrastera mot mörkret, öfvervinner han den känsla som dominerar i teckningens början, och så slutar han: »Rätt betraktadt, har mörkret, emedan det i sig själft är intet, blott ett tomt förnekande af ljuset, sin betydelse blott däri att vara en ram, en fond och tillika en moder för ljuset. Ty det finns ej natt så svart, att ej en strimma af morgonljus till sist skall därur glimma; så tungt kan intet kval på jorden kvida, att ej en sol går^opp för dem som bida; så djupt kan ingen graf i mullen tränga, att evighetens ljus ej skall den spränga. Ty midt i natten Herren Christus föddes, och midt i natten nattens makt föröddes; Ju hemskare är mörkrets hot och fara, dess närmare är dagens ljus, det klara.» Åter sålunda en liknande poetisk frigörelse som den vi mötte i På hoppets dag och Lärkröster i maj. Men då var det personliga känslor som öfvervunnos genom uppgående i folket och naturen; här tolkar han folkets och mänsklighetens nöd, men blott för att låta den besegras af skönheten och af det »eviga ljus», hvilket han dyrkade såsom tillvarons högsta makt. Så kan han vid slutet af året ännu en gång yttra till Leopold: »Må vi icke gå framtidens oväldiga dom i förväg; det är den som skall skipa lag och rätt öfver samtiden.