höstmörker. 353 Men om vid anblicken af främmande nöd och egen hemfrid, under alla de brister som vidlåda det närvarande, en känsla af lugn och tillfredsställelse blandas i det mänskliga deltagandet för likars öden och dagens stora frågor, så anser jag denna känsla berättigad och är viss uppå att flertalet af tänkande och fosterlandsälskande män så anse den. Det är denna känsla af lugn, förtröstan och mod jag vid flera tillfällen i dessa mina bref till er, min herre, sökt framhålla, och jag vet rätt väl att de finnas, som tagit anstöt däraf, som ansett mig för en dagens ögontj enare, emedan jag vågat se dagen ljus, i bredd med framfarna dagar och samtida förhållanden. Jag vet ock att man i alla tider lättare till-pratar sig mängdens ynnest genom att underkänna det närvarande, än genom att tillerkänna det dess värde. Men intet hårdt omdöme, intet misskännande, från hvilket håll det vara må, skall någonsin bringa mig att vika från min öfvertygelse, som är att Finlands läge i denna stund, jämfördt med forna tider och andra länder, är sådant att fosterlandsvännen må därföre tacka Gud och ställa framtiden i Dens hand, som ensam hvälfver folkens öden.» Men det är säkerligen ingen tillfällighet att han nu på samma gång säger farväl åt sin Leopold, hvilken han, kanske utan att närmare tänka därpå, låtit vara med i fälttåget mot ungrarne. Också afhandlar han med sin nya korrespondent, fröken Leopoldine, nästan aldrig den europeiska politiken; blott då och då förekomma små antydningar, t. ex. i form af det ironiska citatet: »Allés still in süsser Ruh». Och hvarken i det sist anförda uttalandet eller andra senare likartade säges mera någonting om den »faderliga 23