höstmörker. 357 tankar inom österbottningarnas bröst, och inga glädjesånger hördes tona då man åtskildes och sade hvarandra farväl.» Säkerligen ha sålunda ock hos Topelius likartade impulser medverkat till den stämning som tar sig uttryck i Höstmörkret. Och samma stämning möter man ännu i dikten i januari 1850, tryckt i första nummern af tidningen för detta år. Af de sju strofer den nu innehåller hade censorn strukit den femte och sjette, hvilka dock — ändrade till form, men med samma tanke — fingo tryckas i Ljungblommor. Men här, likasom redan i tidningen, har dikten ytterligare ett parti, äfven det om sju strofer, af hvilka de två första lyda: Vak opp, du vårt finska folk, vak opp till nittonde seklets dag! Dess lösen är ljus, dess fana hopp! Den fanan, i handen tag! Vak opp till mödornas ädla strid på skördens och tankens fält! Båd' guld och slagg har den rika tid; tag an hvad där ädlast gällt! Det är en kamp för kulturen till hvilket folket manas, det bör reda åt ljuset en fristad och täcka ödemarken med skördar. Äfven detta står i samklang med hvad han i afseende å världshändelserna säger en vecka senare: »I sådana hvälfningens tider träder kulturhistorien skenbart från skådeplatsen, men den arbetar dock på händelsernas botten, dess verk äro de enda säkert bestående.» Så talar han ännu i slutet af mars i Leopoldinerbrefvet om.