358 fin t and och europa. huru våren var nära och huru barrskogarnas eviga grönska på landsidan af staden stod »tyst, allvarlig och begrundande, lik ett folk som, okufvadt af långa vintrar, väütar med lugn förtröstan en annalkande vår. Naturen är en skald och en stor spåman. Hon säger mera i bilder, än jag kan uttrycka i ord.» Denna väntan på våren sveks emellertid detta år på det grymmaste sätt. Den 8 april 1850 föredrogs i senaten ett allerhögsta påbud om att finska språkets användande i tryck inskränktes till ämnen som åsyftade religiös uppbyg-gelse eller ekonomisk nytta. Tidigare utgifna arbeten rörande folkdiktningen samt lexika och läroböcker skulle få omtryckas, men nya sådana blott med särskildt tillstånd utgifvas. Helt och hållet förbjöds offentliggörande på finska af politiska nyheter eller underrättelser om »brott som utom landet blifvit föröfvade» [= revolutioner] äfvensom af romaner, såväl original som öfversättningar, till och med om de på annat språk blifvit af censuren tillåtna. leke mindre kännetecknande för tiden än själfva dessa bestämningar äro de motiv som, enligt hvad numera är utredt, framkallat dem. Då Topelius två gånger (se s. 274, 307) talat om finska folkets uppgift att »med skatterna af sitt samlade vetande upplysa och upplyfta de talrika spillror af den stora finska stammen, till hvilka civilisationens ljus ännu icke framträngt» och då han ena gången tillagt »dock, detta må vara drömmar som strömmar», då anade han säkert ej att man ur hans ord kunde härleda en misstanke att »fennomanerne» ville bedrifva politisk propaganda hos stamfränderna i Ryssland och drömde om