höstmörker. 359 att förena dem med Finland till ett stort rike. Denna föreställning hade emellertid — kanske ock på grund af Aftonbladets uttalande 1845 (s. 190) — fått insteg hos furst Menschikoff, ja äfven hos en finsk man, Klinckowström, hvilken 1847 i senaten åberopade dessa förmenta planer såsom ett skäl emot ett föreslaget inrättande af en professur i finska språket. Samma farhågor hade då också medverkat till 1850 års förbud. * Men därtill kom ännu någonting annat. År 1848 hade i finska litteratursällskapet väckts förslag om öfversättande till finskan af utländsk skönlitteratur; men då sällskapet ej hade tillgångar härtill, bildades för ändamålet ett särskildt »bolag». Och i en af de tidningsuppsatser som förordade anslutning till detta bolag nämndes ock att arbeten af Sue kunde ifrågakomma. Men Sue var utropad som »kommunist», och sålunda förelåg äfven häri, enligt de maktägandes mening, en politisk fara. Därför riktades nu ett dråpslag mot ali finsk litteratur. Huru rigoröst påbudet genomfördes synes af att bland annat »Runebergs bekanta sång» Vårt land i finsk öfversättning ej fick imprimatur. Och då Döbeln vid Juthas på finska ingått i litteraturbladet, gjorde t. f. generalguvernören anmärkning härom: tidskriften »bör i enlighet med det utfärdade privilegiet utgifvas på svenska språket», och stycket, »ehuru tillåtet att tryckas uti en särskild bok, är icke alldeles lämpligt att intagas i en periodisk skrift» och »på ett främmande [!] språk.» Än mer: »broskyrer», d. v. s. skrifter under 64 sidor oktav, fingo hvarken på svenska eller finska tryckas utan särskildt tillstånd af generalguvernörens adjoint. Hvaraf då följde att hans excellens fick meddela