371 fin t and och europa. censurkomitén att intet hinder mötte tryckningen t. ex. af en finsk skrift med titel Ingen ohyra mer! Något uttalande om allt detta söker man förgäfves i samtidens press — naturligt nog då icke ens själfva påbudet fick offentliggöras. Men det är af sig själf klart, att om något kunnat bringa äfven en optimist som Topelius till förtviflan, så var det väl ett sådant • system. Den enda räddningen för Finland låg i utvecklandet af en nationell kultur, hvilken på samma gång skulle i sig upptaga allt det bästa den europeiska civilisationen hade att bjuda. Och nu af skars plötsligt ali möjlighet härtill. Men icke ens nu sveks skalden af sin förtröstan till framtiden. Åter skref han en vårdikt, i maj 1850, hvilken emellertid, enligt hvad han antecknat, af Ami-noff ändrades så att den ej kunde införas. Sedermera ingick stycket dock på sommaren oförändradt under en annan censor, kamrer Sanmark, hvilken i början*var liberal. Och här tillropar han åter engång fosterlandet: Och skulle tusen vintrar än omhölja dig med snö, du åldras ej, du föds igen, din vår kan aldrig dö. I början af 1851 heter det: »Vi vete hvad det är som går, men hvem säger oss hvad som komma skall? Och likväl, det vore fegt att tvifla på det sannas, det godas, det skönas seger genom tiderna. Man begär endast alltför mycket af den korta stund som kallas ett år, ett människolif. Millioner hafva bortgått i fåfäng j förbidan att se hvad vi se; kanske skola ock vi gå bort under väntans tid, men de