HÖSTMÖRKER. 369 När sedan allt aflupit lyckligt, hyllade han Alexander med dikten Den 14 mars 1851, hvars sista strof (de öfriga äro i Ljungblommor obetydligt ändrade) lydde: Ett ögonblick, ett enda, vi nyss dig kallat vår; fast fjärran, står du ständigt oss nära. Sålänge dagen randas, sålänge Finland står, dig städs i tacksamt hjärta vi bära. Du ljusets verk har hägnat — välan, vi dig förstå. Ditt verk skall mästarn prisa, ditt namn skall ej förgå och skön blir, Alexander, din ära. Dikten öfversattes till franska af monsieur Léouzon Le Duc, som vid tillfället befann sig i Helsingfors. Sannolikt förelades öfversättningen tronföljaren, eftersom den, prydligt renskrifven, finnes bland Armfelts papper. Det kan ha sitt intresse att jämföra den med originalet, hvarför vi äfven af den meddela sista strofen: Tu n'as paru qu'un jour sur nos plages fideles, mais nos væux te suivront jusqu'aux confins du temps; Tamour nous portera sur ses puissantes ailes, nous inspirant pour toi de sublimes accents. Ah! notre gloire, à nous, n'est-ce pas de comprendre ta grandeur d'äme, ta bonté? A ton royal flambeau n'est-ce donc pas d'apprendre comment un nom, ö Alexandre, monte à travers les cæurs à Timmortalité? Men det stannade ej härvid. Gamla friherrinnan Hjärne, af hvilken Topelius som student hyrt rum, skickade i april bud till Noidenstam och bad honom besöka henne för »en viktig angelägenhet». Denna var att äfven hon öfversatt verserna till franska och ville 24