student vis an och s yl, via. 375 att utstå, »rastlöst arbetande för sitt mål — detta mål, som mängden af människor väl föga skulle anse värdt uppoffringen af en enda veckas makliga ro. Men det stora i lifvet går sällan fram utan nöd och strid; de flesta af mänsklighetens segrar ha kostat segrarens hjärteblod. Man frågar: hvad hade Castrén för ali sin möda? Och när man pekar på den ena vågskålen, blir svaret: försakelsen, smärtan, döden. Men blickar man på den andra, blir svaret: storheten af sitt verk, kärleken för sitt folk, ett odödligt namn och sitt fosterlands oförgätliga tacksamhet./? Så slutar han med följande ord: »Det händer understundom att hela nationers kraft och egendomlighet likasom sammanpressas och utprägla sig hos en enda individ. Hvad gjorde Castréns namn så älskadt, hans vandringar följda med sådant intresse, nyheten om hans utnämning som professor i finskan till ett glädjebudskap för hela Finland? Säkert icke blott hans vetenskap, hans ämne, ehuru detta ämne var ett af de dyrbaraste för fosterlandet. Utan därtill kom att han var en man af sitt folk: den fasta viljan, den okufliga själskraften, det raka ihärdiga framåtgåendet mot ett bestämdt mål — allvaret, lugnet, föraktet för mödan och faran — själfva satiren — allt detta var finskt, och allt detta hade Castrén. Han har gått bort, och efter honom kännes en tomhet, såsom hade nationen förlorat en del af sig själf. Men hans verk och hans efterdöme skola mana i dagen nya krafter, nu okända, slumrande; hans verk skall icke gå under, hans spår skola icke försvinna i steppernas ljung. Hans sak skall lefva och blomstra, likasom hans minne i det tacksamma fosterlandets barm.»