37° finland och etjropa. Detta och andra dödsfall under våren framkallade, i förbindelse med den allmänna stämningen, följande för den ig maj: »När våren kom ändå till slut. Ack när han kom, när han kom ändå! De sade till oss: aldrig kommer han! Naturen sof, hon var så blek, så blek. Ej en enda blomma, ej en enda fjäril! Lundén utan löf var som ett hjärta utan kärlek; vågen i sin is var som en lifstidsfånge smidd vid sitt fängelses mur. Det var så tungt att tänka att våren var död. I den tanken var sorg och nöd och ångest och dvala; i den tanken var en förlorad himmel och ett brutet hopp; i den tanken var hjärtats förvissning. Han kommer aldrig! Ack vi trodde dem, och vi greto så bittert. Vi sörjde att ej nånsin mera få se det allraskönaste. Rundtomkring voro tårar och suckar. Hvar dag kom sjukdomen, hvar dag kom döden. Där föllo om hvarandra de späda och de gamla, de goda och de elaka, de bittert saknade och de lätt bortmistade. Hvar dag ringde klockorna de döda till ro; den vännen som log i går bar sorgdräkt i dag. De sade alla: ack att våren komme! Men han kom icke. Han kommer aldrig! Och dödens dimmor uppstego ur hafven och ödemarkerna och insvepte hela jorden i sorgens dok. Blott en enda hoppades än, det var en liten bofink, som sjöng hvar morgon så gladt i den löflösa trädgården. Han kommer nog, sade bofinken. Nej nej, sade vi, han kommer aldrig! Men han kom ändå. En morgon bittida, när vi stodo upp, var hela världen förändrad. Det ljumma regnet hade badat naturens kinder med kärlekens gråt,