student vis an och s yl, via. 377 och solen såg däruppå med modersglädje. Allt var nytt och skönt och godt; den första blomman hade vecklat i dagen sin knopp, den starka vågen hade brutit sin boja. Hela naturen sken af sällhet; den genomskinliga luften strålade af glans och herrlighet. Bofinken satt på sin gren som förr och sjöng. Han kom ändå! sade han. Ja han kom ändå! O Gud vare lofvad att han kom till de sörjande modlösa hjärtan, till dem som sagt till ali lifvets glädje: farväl för evigt! När han kommer, förlorar smärtan sin törntagg och sorgen sin svepning. De fly icke bort, de bo i hjärtat kvar, men icke tyranner mer, som trampa ali lifvets skönhet till stoft — de bo där som kära vänner, vid hvilkas barm man gråter sin klagan lätt ... Ack han kom ändå till folk och fädernesland! lDen tvinande tegen skall grönska igen, den tunga mödan skall bära sin frukt. O Gud vare lofvad! Nu är han här. Nu skola vi le, såsom blott den kan le som vet hvad sorgen är. Ty hoppets dag är kommen. O Gud vare lofvad!» Åter en ny form för hans trängtan att i dikten söka frigörelse för sig och andra. Men den närmaste tiden bragte nya sorgeämnen. Björneborg brann den 22 maj, Vasa den 3 augusti. Torka och däraf följande missväxt och en härjande rödsot bidrogo att öka dysterheten i den rådande stämningen. Åt denna gaf Cygnæus ett starkt uttryck i dikten Höstens segervinning, hvilken, tryckt i tidningen den 9 oktober, säkerligen äfven hade afseende på de den i promulgerade nya statuterna. Men Topelius var genast i nästa nummer färdig med ett svar: dikten