37° finland och etjropa. Höstens vanmakt. Åter möta vi en sammanställning af två mot hvarandra kontrasterande delar, hvardera sex strofer, men med olika rytm. Den förra skildrar i dystra färger höstens härjningar, men den senare manar till förtröstan: lifvet, naturen och häfden tala otn föregående mörka tider, »och dock så såg man dagen ånyo glimma». Förlorad är blott den som sig själf förlorar. Den sega kraft, som klädde med skördar polen, skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar, och när dess tid är kommen, då skiner solen. Två veckor senare, då äfven Wallin dött, tryckes dikten öfver honom. Skalden ihågkommer här äfven Castrén och ger nu poetisk dräkt åt den grundtanke hvarpå minnesteckningen öfver denne är byggd. Så framträda nu Castrén och Wallin såsom förebilder i ett orubbligt fullföljande af höga mål, för hvilka de ge sitt lif. Och så börjar och slutar dikten med den monumentala maningen: Gå, vandrare på lifvets väg, din bana fram med fasta steg och mät ditt mål — ej dina fjät, ej dina faror mät! * De nya statuterna skulle tillämpas från början af 1853 och alla afdelningar dessförinnan upplösas. Öster-bottningarne beslöto fira sitt »eller rättare afdelnings-väsendets graföl» så högtidligt som möjligt på Por-thansdagen. Tillstånd begärdes af rektor och erhölls, »dock med det ytterliga förbehåll, att uti talen ingen anspegling komme att göras på de närvarande tids-